Att INSPIRERA andra

2015-07-28

KONSTEN ATT GE TILLBAKA – MIN BESATTHET AV HJÄLTAR

påverkan2 pårverkan1   starbucks FinaSandrine

Ingen har nog missat min fascination för hjältar, superhjältar, förebilder och inspirerande människor i vardagen. På min väg tillbaka till livsglädjen har jag fått hjälp av så många. Vissa har spelat en aktiv roll i mitt liv (Martin, Philip) och andra passivt (som jag själv sökt mig till/följt). Det går att skriva långa tackbrev, ge presenter och bygga upp någon sorts tacksamhetsskuld. Jag försöker gå en annan väg. Jag försöker ge tillbaka genom att hjälpa andra – och sprida ordet.

kolhydratshjältar Bamse-tattoo popeye-leksak popeye-tattoo

Strävan och hans PROMENADER

För ett-och-ett-halvt år sedan var jag nere. Väldigt nere. Jag hade inte riktigt kommit igång med behandlngen. Inte fått hjälp av Dietmästaren. Inte Överste Björnbrottare. Ingen hade ännu förbarmat sig över mig. Förutom att jag följde Kenny Dahlström (”Strävan”) på nätet. Han lyfte tugnt, åt massor och promenerade. Så jag började promenera (hade inte ork att lyfta tungt och var rädd för att äta mycket). Jag följde Strävans första (nu en ny) YouTubekanal och Facebooksida.  Då hade han kanske 5000 följare. Vi möttes i MM Sports-butiken och jag blev Starstruck. Jag minns att han kom ihåg vem jag var och kallade mig ”hard-core-följare”. Jag blev varm i kroppen. NÅGON såg mig. Jag vågade aldrig be om en ”Duo-ie” med honom. Strävan publicerade ofta olika citat och fortsatte pusha vikten av den mentala träningen. Jag tog det till mig. Jag tror att det var på någon av dessa promenader som jag tog beslutet att kontakta Stockholms Centrum för Ätstörningar för att göra en egenanmälan. Sedan vet vi att behandligen inte var nog – men det var ändå startskottet på min resa.

medsträvan promenadisöndags lagarmatochpotatis ägg

Den där bilden då? Den bad jag om för någon vecka sedan då ”Strävan” tränade på SATS Odenplan när jag dök upp där. Han kände ”nästan” igen mig. Det blev en diskussion om jag hade använt en mössa sist vi sågs – och jag försökte förklara att jag blivit större, men stammade i princip bara fram orden. Men jag fick fram dom. Och jag fick min bild. Sanningen är att jag blivit både större och starkare. Inte bara fysiskt utan även psykiskt. Framförallt psykiskt!

Den FANTASTISKA Fanny

Först och främst vill jag tacka Fanny för att hon ville sprida mitt ord på hennes blogg: ”ÄTSTÖRNINGAR ÄR GENERELLT SETT EN SJUKDOM FÖR TONÅRSFLICKOR SOM INTE VET BÄTTRE”. Sedan tänkte jag berätta historien (från mitt perspektiv) om Fanny och Potatismannen.

Vi kan helt enkelt fortsätta på temat Starstruck. Ytterligare tillfällen är exempelvis när jag fått vänförfrågningar på Facebook (kanske är jag gammalmodig och ser det som något fint, då jag väljer mina vänner och bekanta med omsorg) är exempelvis Jenny Adolfsson (Kitsune) och Alex Danielsson (Tyngre). Senast i ordningen är den från Fanny.

snålskjuts produktplacering yousuckmybanana spikmatta

Första impulsen var att skriva till Fanny för att berätta hur glad jag var för hennes inbjudan och givetvis också fråga vad som låg bakom den. Men innan jag fick möjlighet hade hon skrivit ett jättefint meddelande till mig som gjorde mig varm i hela kroppen. Sedan Dietmästaren introducerade mig för Fannys blogg förra sommaren (när vi inledde vårt ”samarbete”) har jag följt den sporadiskt. Det sporadiska beror inte på ointresse eller dryghet från min sida – utan helt enkelt för att Fannys bakning och matlagning är betydligt mer avancerad än vad min kosthållning innefattar. Förutom POTATIS så äter jag – som ni vet – dagligen kyckling, ägg och grönsaker (men även en hel del fisk och nötkött också). Men det är sedan gammalt.

attfåberöm  fantastiskafanny cheesecake shakeochbanan

Att jag bland andra valt bilder ovan för att representera min relation till Fanny (en Wenngarnshaker och en Cheesecake) är för att jag dessvärre aldrig haft nöjet att möte henne personligen. Däremot vet jag att hon tränar bland annat på Wenngarn Sporcenter och är en receptkreatör av rang. Dessutom är hon en fantastisk inspirationskälla och en dito människa. Kolla in Fanny. Punkt.

VIKTIGT att inte väga mig, men att utmana mig själv

Vägde mig för en vecka sedan. Inte så tungt som jag hoppats, men siffran är egentligen oväsentlig.  Har hittat min egen trivsel form/vikt. Problemet är att kroppen inte riktigt vill detsamma. Att dessutom väga mig efter träningen, efter en banan en kaffe en wheyshake och några toabesök – på en annan våg än vanligt. Fullkomligt ologiskt.

Med trivselvikt menar jag helt enkelt att jag vet hur jag kan/ska äta för att slippa ”krascher”, kunna äta balanserat utan noja. Jag tänker nämligen inte räkna min steg utanför planen som krascher längre. Det är kroppens sätt att justera en obalans, det har jag bestämt.

Har jag käkat för mycket någon dag så är jag mindre hungrig till kvällsmaten. Om jag ätit för lite är jag hungrigare och väljer lite mer än ”enligt plan”. För faktiskt –  om jag äter mer än jag tänkt, om jag vaknar på natten och är hungrig så är det kroppens sätt att få mig att må bra.

Kanske är det min nya behandling mot tröttheten som gör att min kropp önskar mer näring för att den kan hantera den? Skillnaden mot mig nu och då är att jag kan ta en överätning utan att självmordsbenägen. Det är inte helt utan ångest och dumma tankar. Men jag tar mig vidare lättare. Dessutom, i morse hade jag bra tryck i kroppen. Jag Ruskigt härlig känsla!

dipspå62,5kgextra filmaböj trivselvikt stretcha

Dessutom håller jag på att utmana mig själv på flera olika sätt. Försöker att inte väga all mat. Byter ut lite livsmedel (och då också justeras mina macron). Har börjat träna i linne (läskigt p g a mitt utseende och rädslan av att inte vara tillräcklig/jämförbar). Dessutom filmar jag numera lite övningar – för att lära mig om min teknik, något som inte alls är roligt när jag insåg att jag fuskar något i mina böj. Prestationsångest alltså.

Ytterligare förklaring till varför jag AVRÅDER från periodisk fasta

Periodisk fasta är suveränt i teorin. Den har hjälpt många att ta sig till sina drömkroppar och vissa tycker dessutom inte om att äta frukost. Jag skulle aldrig tvinga någon med en synd syn på mat att exempelvis äta frukost. Däremot kan jag avråda personer med anlag åt ätstörningshållet att hålla sig till dieter där ”svältperioder” premieras och/eller glorifieras.

För egen del blev jag omkullsvept i början likt en nyförälskelse. Periodiska fastan var det ultimata förhållningssättet till mat. Men varefter tiden gick blev jag bättre och bättre på att pressa fastetimmar. Blev slav under både maten och klockan. Jag kunde längta så det värkte i kroppen efter mat, lika mycket som jag kunde kämpa för att nå ett visst antal timmar utan mat. De positiva effekterna skulle ju komma efter den sextonde (16) timmen.

En gång pressade jag mig hårt – riktigt hårt – och efter 72 timmar kommer jag ihåg hur den s.k. ketosen slagit in. Mmetallsmak i munnen och kräkattacker (fanns inget att spy upp) blev belöningen. Väldigt oangenämt. Så vad hände? Givetvis det som alltid sker – maten blev en fiende igen (det var skönt att äga makten över hungern) och såväl tid som mat hade blivit fiender.

Dessutom när det väl vara dags att äta så skulle jag ju pressa i mig näring, så jag blev bättre och bättre på att hetsäta. Ser ni mönstret? Ingen mat genererar en ångest över utebliven föda samt en ökad besatthet och längtan efter mat. När jag väl fick äta (enligt klockan) var jag givetvis upplagd för hetsätning. Två huvudorsaker enligt min mening. Dels ångesten över att inte ha fått äta men också ångesten över att inte få äta igen på väldigt lång tid. Mat är gott och då borde vi njuta av det, ofta och mycket!

nyakläder potatismannenpågymmet potatisgörfolkglada ailienpåsöder

Att ta med dig:

  • Våga lita på din kropp och ta hand om den, du skall leva med den hela ditt liv
  • Hitta dina egna vardagshjältar, dom finns säkert i din omgivning
  • Har du fått hjälp någon gång, hjälp då någon annan