En SUPERHJÄLTES mänskliga baksida

2015-05-07

ATT KNOCKAS AV SIN EGEN MÄNSKLIGHET

Gnälla om min förkylning. Analysera en tankevurpa/upplevelse-/njutningsslöseri och massor av bilder från Amsterdam.

FÖRKYLNING är bara slöseri med tid

Nyligen hemkommen från en resa med mor min till Amsterdam (bildkavalkad i inlägget). Tyvärr förkyld (sa till mor min att ACn på planet är rena giftspridaren, men hon ville verkligen ha den påslagen).. Sätter en stolthet till att alltid gå till arbetet oavsett hur jag känner mig. Inte en sjukdag (hemma från arbetet) sedan våren 2005.  Väldigt sällan sjuk generellt – och oftast bara någon dag eller två. Nu har jag varit sjuk sen i söndags och är rejält bitter.

amsterdam båttur postavykort morfastitullen cykelparkering fintväder mamfie mamma-annefrank

Viljan att vara en SUPERMÄNNISKA

Jag erkänner. Jag vill vara en ”övermänniska”. Jag har alltid velat göra allt på samma gång. Träna hårdast. Äta minst. Bli starkast. Öka mest. Tappa mest fet. Helst allting på samma gång. En omöjlig ekvation? Givetvis. Men det är stor skillnad på att känna, förstå och ta till sig. Sedan jag till större delen börjat acceptera att jag inte kan bygga tillbaka min styrka/hälsa genom att konstant äta ett underskott av kilokalorier har jag också fått förlika mig med att min kropp kommer att förändras. Den här processen är svår – men jag har hela tiden kunnat finna tröst i att jag blir starkare. Antingen en (flera) repetitioner på en vikt jämfört med ett tidigare pass. Eller en högre vikt på skivstången. En jakt på konstant utveckling, progression (styrkeökning), tillväxt och förbättringar. Men vad händer när jag kommer nå mitt ”genetiska max”? En skrämmande tanke. Men det är långt kvar, innan jag når dit. Däremot kanske inte progressionen kan vara evig? Jag har slagits av tanken vid flera tillfällen men ännu inte nått tid.

Konsten att ACCEPTERA och gå vidare

Men igår, och i morse, hände det. Ingen ökning i gymmet. Stiltje. Nästan en negativ ökning (minskning i styrka). Frustrerande och ledsamt. Fick rullgardin flera gången i knäböjen igår. Fick göra ettor och tvåor på vikter som jag hade velat klara treor/fyror samt åttor. Men varför blir det såhär? Förkyld är jag, det vet ni redan (allt gnäll ovan). Men dessutom gick jag ned i vikt i Amsterdam. Jag erkänner, jag åt alldeles för lite (vilket jag oftast gör på resor). Och det straffade sig, dubbelt.

träskor2 träskor blommor tulpaner holländska specialiter sill2 argentinskt broidje rostbiff croquette pinjenötter senapssoppa

Först och främst borde jag inte tränat med förkylningen (halsont och/eller grönt slem är då jag tar paus). Dessutom borde jag inte försöka mig på att göra tokbra resultat när jag vet med mig att jag fuskat med maten. Hur kan jag veta det? Dels för att jag bara har ätit en, max två, måltider/dag i Amsterdam (samt några cappuccino och lite provsmakning av saker). Men också för att jag tycker jag blivit ”snyggare” (läs tappat midjeomfång p g a mestadels vätska).

ostmuseum älskarstarbucks rökt goudaost sill

Att konfronteras min egen DÖDLIGHET/mänsklighet

Deprimerad till max efter ett rejält dåligt träningspass igår, och ett betydligt bättre (men ändå utan ökningar) idag, stod jag i duschen på gymmet och insåg att jag FAKTISKT är mänsklig. Och att träna med halsont är inte alls bra. Särskilt inte jag som har ett hjärtfel. Är det värt att tvinga mig till gymmet en dag – för att sedan inte kunna träna på flera veckor om jag skulle bli rejält sjuk? Jag har egentligen bara haft tur som klarat mig såhär länge utan drabbas värre än jag gjort av min egen dumdristighet.

Kombinationen av svält/hetsätningar borde kunnat krascha mina kroppsfunktioner mer än den känsliga magen jag numera har.
Att träna förkyld kunde lika hjärna satt sig på hjärtklaffarna och gett rejäla problem.
All svält kunde förstört kroppen sämre och min återhämtning kunde gått betydligt långsammare än den gjort.
Självföraktet kunde lett till att jag faktiskt tagit mitt liv, helt i onödan (jag är nyfiken och vill uppleva saker).
Med en rejäl sjukdom hade jag kanske inte kunnat arbeta vidare, tjänat pengar och levt så bra som jag faktiskt gör idag (fin lägenhet, resor m.m.).

De ORIMLIGA kraven på mig själv

Att jag ibland kommer ha ”mellanperioder” i min träning där jag inte kommer prestera på topp varje gång. Jag har lärt mig att acceptera sånt i andra situationer (ibland blir middagen inte så god som jag tänkt, det är OK att glömma att byta sänglakan enligt schemat, att inte få med sig tomater hem till middagen kan hända etc.) – men kring träningen/min egen kropp är det betydligt svårare. Jag har alldeles för höga krav på mig själv. Helt i onödan.

köpaknark smartshop2 smartshops förstacoffeeshoppen domägerettheltkvarter-bulldog redlightdistrict kondomeria singel

FETTOÅNGESTBEGRÄNSNING – en evig ångest att bli fet och att vara dumsnål mot sig själv

Fettoångestbegränsning – att inte våga provsmaka något i rädslan av att bli tjock. PRECIS samma sak som dumsnålhet. Fast det handlar om mat istället för pengar. Jag skall förklara.

För många år sedan åkte jag till Egypten. Jag åkte med en bussresa till Kairo och gick på det egyptiska museet. Inne på museet fick jag möjligheten att gå in och titta på mumierna. MUMIER, häftigt! Men det kostade extra (ca 40 SEK). Jag stod nog där och velade i två minuter innan jag köpte biljetten. Jag hade då betalat ca 8 000 för resan till Egypten (”enpersonstillägg”), ytterligare någon tusenlapp för att komma till museet. Till mitt försvar måste jag berätta att jag inte hade med mig så mycket kontanter och att jag behövde klara mat, dryck m.m. för ytterligare något dygn.

Jag älskar potatis, mat i de felsta former samt att testa nya maträtter. Ändå så kan jag bli så urbota dum mot mig själv att jag inte vågar äta något, av rädslan för att bli tjock (som att jag skulle bli fet av att äta en strut med pommes med någon matsked sås). Samma sak med Croquetterna och den salta sillen. Tänk då att jag är en förespråkare av potatis, livsnjutning och att när det väl kommer till kritan så är de beslut att avstå att testa saker de beslut som du i slutändan kommer ångra.

Men hade inte mor min köpt pommes med typisk holländsk sås på, hade jag åkt hem från Nederländerna/Amsterdam utan att ens ha provsmakat dem. Eftersom jag blir ”tjock av pommes frites”. Och då hade dom pommes frites-kiosker överallt. Som en del av deras matkultur.

Vilken ångest tror ni hade varit värre? Att inte testat pommes eller att ha ätit pommes och njutit av dem? EXAKT! Behöver jag  berätta att de var helt fantastiska?

pommes4 pommes6 ostigt oststället pommes5 pommes7 pommes2 pommes3

Livets BALANSGÅNG och att ta sig ur sina besattheter

Eftersom jag redan varit inne på detta, så kan jag kanske lyfta upp problematiken ytterligare. Jag ÄLSKAR pizza. Pasta. Risotto. Potatisprojektet har gjort mig något ”begränsad” vad det gäller mitt intag av kolhydratskällor/mat i övrigt. Samtidigt som potatisen räddade mitt liv. Men samma dag som Dietmästaren håller ett tränings- och pizzaevent på Wenngarn så åker jag till Italien. Båda innefattar pizza. Båda ger mig huvudbry och måste jobba hårt med mig själv.

För jag vill kunna njuta av en pizza. Jag vill kunna äta av min mormors fantastiska lasagne (som serveras på lördag) utan att må skit av det. Så varför känns något som är så rätt, så fel? För jag är ätstörd.

träningochpizza stockholm är vackert snart åkervi bästajennifer

Visserligen kvalificerar jag mig själv som ”frisk”, för jag har kommit så långt:

  • Väldigt lite kompensationsbeteende (svält eller överträning vid ”överätande”)
  • Äter regelbundet
  • Tränar för nöje istället för av ångest
  • Tränar lagom många pass/v
  • Klarar av att gå på restaurang (till och med äta brödet på en hamburgare)
  • Har ätit godis (några bitar) utan att fullkomligt krascha
  • Mitt hetsätningsbeteende är inte alls påtagligt – En s k ”krasch” är numera om jag äter något ”utanför lådan” (ca 200-1000 kcal) jämfört med de + 2 000 kcal (ibland bortåt 10 000 kcal inom någon timme). Oftast ihopkopplat med att jag ”fuskat” på något sätt (tränat för mycket, vilat för lite, missat någon måltid)
  • Jag har numera en bättre kontroll på en ”portionsstorlek” och lyssnar mer till kroppen efter ”rimlighet” i mängden mat
  • Jag kan njuta av mat, den är inte alltid ett bara ångest

Tidigare höll jag mig till mina matlådor på vardagarna och kunde sedan äta något utanför lådan på helgerna. Utanför lådan innebär inte att jag skall äta till jag dör, men ångestfritt. Dit skall jag tillbaka till. Det handlar mest om att jag helt enkelt måste släppa kontrollen/tyglarna på mig själv. Förbud och kontroll leder till anarki (i mitt fall hetsätning). Men jag skall fortsätta äta bra i vardagen – för då presterar jag bäst på träning.