En HJÄLTESAGA i ätstörningsträsket

2015-02-05

ATT GE BORT SIN BESTÄMMANDERÄTT OCH DISKVALIFICERA SIN EGEN VILJA

Detta är ytterligare en berättelse om ätstörningar. Skillnaden är att denna handlar om en någorlunda framgångsrik man i sina bästa år. En historia kantad av kärlek, vänskap och en hel del potatis. Ätstörningarna tog mitt liv, nästan.

En nästintill obefintlig impulskontroll, en stor passion för mat och en talang för att aldrig bli mätt. Ja, förutsättningarna för fetma var enorm. Lägg till ett ångestdämpande ätande och tonårsfetman var ett faktum. Jag ökade träningsmängden och minskade födointaget. Droppade fetman och kom i form. Sedan dess har jag varit livrädd för att bli fet igen.

Anorexi, bulimi, ortorexi och slutligen hetsätningsstörning eller ätstörning UNS (Utan Närmare Specifikation). Jag har varit fast i det mesta.

En missbrukarpersonlighet som KNARKAR fitness

Mina ätstörningar är delvis sprungna ur en överdriven rädsla att bli fet, igen, kombinerat med ett alltför stort intresse för träning och näringslära.

Mina passioner blev ett gift:  träning, bantning och tävling (kampsport).  Kärleken till sporten ersattes av prestationskrav som slutligen mynnade ut i ångest och tvång, ett “fitnessmissbruk”. Jag slukade information om närings- och träningslära. Mina kunskaper ökade men det komplicerade också mitt förhållande till mat och träning.

Fakta: En stark fysik byggs av de tre lika viktiga delar: träning, näring och vila. Oavsett diverse mediala påståenden.  Framförallt är kolhydrater inte alls farligt.

fuckätstörningar-2 fuckätstörningar-1

Jag har många fina vänner. De flesta av dem tränar hårt och äter gott – helt utan skam eller ångest. Dessa människor avundas jag. Dagligen.

Den komplicerade KUNSKAPEN

Ätstörningarna tog över alltmer och tillslut styrde dom mitt liv. Egentligen dränerade de livsglädjen. Träningsresultaten blev negativa (jag blev svagare) och mitt allmänna välbefinnande krossades (dessutom blev jag smalfet). Depressionen var ett faktum.

I ren desperation för att komma tillbaka i form svalt jag mig själv – samtidigt som jag tränade två-tre pass/dag. Jag försökte applicera alla tränings- och kostteorier jag kunde komma på (näringstiming, kolhydratscykling, dygnslånga fastor, låg fett- och låg kolhydratskost) i vardagen. Samtidigt. Periodisk fasta. Eat-Stop-Eat. Kolhydratscykling. Allt är ett gissel för den ätstörda.

Träningsmässigt  blev det ännu sämre. En värdelös cocktail av olika träningssystem och metoder i gymmet samtidigt som jag tränade kamsport och sprang 5-10 km nästan varje dag.

Hetsätningen blev kroppens egen RÄDDNING

När utmattningsgraden blev överväldigande (överdriven mängd träning) i kombination med svält (ett alldeles för lågt energiintag) blev “hetsätningar” kroppens egen “räddning” (troligtvis kroppens sätt att undvika att dö av svält.) Givetvis ledde såklart hetsätningarna (“krascherna”) till ångest och självförakt (“dålig karaktär”) med kompensationsbeteendet som utväg (mindre mat, mer träning).

Tillslut kunde jag inte skilja på hunger eller ångest. Jag hade tappat greppet om hur mycket jag borde äta (mitt energibehov) samt hur jag borde träna (jag tyckte jag tränade hårt, men var mest i gymmet för att dämpa ångesten). Allt det som varit autonomt och självklart tidigare.

Efter för många “quick-fix-försök” startades POTATISÅRET

“Det krävs en Hampus för att bli frisk i projektform.” sa min vän Björn till mig när vi satt på Flippin’ Burgers (och jag åt hela den dubbla cheeseburgaren i bröd).

Livsglädje Livsglädje-flippin

Potatisåret 2014. Målet var att äta potatis varje dag under ett helt år. Och jag lyckades. Den enda dagen då det inte blev en måltid där potatis ingick, den kvällen åt jag finsk potatispirog (läs mer på bloggen: dagenspotatis.se). Potatisen blev en av mina fasta punkter. Min trygghet. Jag visste att om jag åt potatis varje dag skulle jag få i mig tillräckligt med näring för att överleva. Observera ÖVERLEVA (inte leva).

Full kontroll, den FALSKA tryggheten

I början av 2014 tog jag kontakt med organisationen Frisk & Fri. Genom dem vågade jag sedan skriva in mig hos Stockholm Centrum för Ätstörningar (SCÄ). Där genomgick jag en internetbaserad behandling. Jag skulle registrera min vikt, de måltider jag åt (frukost, lunch, middag och två till tre mellanmål), när/om jag hetsåt samt om jag lyckades förhindra eller begränsa hetsätningar. Sedan hade jag en e-postkontakt som jag skrev till hur mycket jag ville – och fick svar en gång per vecka.

Den konstanta uppmaningen från min läkare var att jag skulle äta mer regelbundet och träna färre pass. Frukost, lunch och middag. Men kostråden i programmet var kaotiska. Korvsmörgåsar till kvällsmål. Pasta till lunch. Yoghurt och müsli eller smörgåsar till frukost. Ingen av dessa råd kände jag mig bekväm i.

Därför fuskade jag. Vågade inte på grund av rädslan att bli fet. De föreslagna måltiderna och mängderna passade inte mig. Kanske en anorektiker som behövde gödas. Men inte min smalfeta kropp.

potatismannen-smalfet potatismannen-smalfet2 smal-hampus skelettansikte

Jag räknade kilokalorier (kcal) och fick inte ihop siffrorna. Det var precis vad de var, siffror. Inte mat. Inte föda. Inte energi att träna hårt utan rena, kalla, hårda ångestsiffror.

Jag behövde ha kontrollen över mina kcal och makronutrienter. Jag vågade inte släppa kontrollen. Som jag nämnt flera gånger ovan så sög ätstörningen livet ur mig. Jag kan inte beskriva hur många gånger jag sagt till mina mest närstående: “jag orkar inte leva såhär”. Men när orken och hoppet försvunnit fanns bara: “Jag orkar inte leva.” kvar.

En vänskap för LIVET

Men så plötsligt! Tack vare min granne, några Facebookgrupper och massa fantastiska, slumpmässiga, omständigheter lärde jag känna mannen som alltid kommer vara min räddare och hjälte. Vi hade gemensamma intressen: God mat, träning, entreprenörsskap och affärer. Det var också grogrunden för den växande bekantskapen/vänskapen. Men jag borde även nämna att vi båda gillar det fantastiska Södermalm också. Han kallar sig Dietmästaren (#thedietmaster) och inom fitnessindustrin är han en frispråkig kreatör av kosttillskott och kosttillskottsmärken, men det är något jag fått lära mig i efterhand.

Skammen och MODET att blotta mitt mörker

Jag minns inte varför jag tog beslutet just den dagen att berätta om mina problem. Och för honom, dessutom. Men jag är oerhört glad att jag gjorde det.  Jag  beskrev att jag var fast i klorna på ätstörningar – och att jag hade tappat såväl hoppet som kontrollen. Och vid åtskilliga gånger erbjöd han sig att hjälpa mig. Men jag vägrade. Stolthet, prestige eller skam. Troligtvis mest skam. Jag skämdes. Ätstörningar är generellt sett en sjukdom för tonårsflickor som inte förstår bättre. Och människor utan karaktär. Det var så jag såg på mig själv: karaktärslös. Dessutom hade testat olika kostprogram tidigare. Med olika coacher. Dessutom var inskriven på SCÄ och skulle minsann klara mig själv.

mindless-eating Dont-diet-start-a-riot

Att släppa kontrollen och bli HJÄLPT

Men en onsdagskväll  när han ytterligare en gång erbjöd mig hjälp, så tackade jag ja. Jag fick lova tre saker:

  1. Att på torsdagen äta en banan samt dricka en dubbel laddning BCAA (20g) innan morgonträningen på gymmet, samt att upprepa proceduren även efter träningspasset.
  2. Jag fick lova att inte träna två pass på torsdagen (bara gym, ingen roddmaskin).
  3. Jag skulle vara ärlig om vad jag åt, när jag åt, hur jag åt, om jag kraschade och tränade extra.

Om jag klarade detta skulle jag på torsdag eftermiddag få ett kostschema att börja med redan på fredagen. Rädslan för en skenande viktökning var enorm. Ångest för felberäkningar som skulle leda till en tjockare version av mig själv blandades med nyfikenheten av ett enklare och lyckligare liv: Ett vältränat liv utan hunger.

Jag kunde inte längre upprätthålla en omöjlig livsstil – att ständigt tvångsmässigt och glädjelöst träna flera pass per dag under ett självdestruktivt svältbeteende.

Hans analys skar genom mig. Jag visste ju detta. Råd som jag gett så många andra. Men hade varit så förblindad av ångest att jag inte såg alla varningstecken. De dagar då jag åt för lite, särskilt i kombination med att jag tränade för mycket så hetsåt jag. Så enkelt.

Innan-träningen-banan-bxaa ät-regelbundet-postworkout

Konsten att riva ned sin egen stjärna, och FELRIKTAD energi

Det var med ångest/panik, rädsla och aggression jag tog emot planen. Så många kilokalorier och så många måltider. Jag skulle bli tjock inom en vecka. Jag har upplevt det tidigare. Självsäkert svarade han att om jag blev tjock skulle han säga upp sig på sitt jobb och vara min personliga kock och tränare dygnet runt tills jag kom i form igen. Ändå ville jag bevisa att han hade fel. Jag blev som besatt. Jag kämpade och försökte hålla planen. Köpte mig en matvåg som jag skrev kostschemat på. Men ändå ville jag bevisa att han hade fel (av rädslan för viktuppgången). Jag vägde mig varje morgon och varje kväll. Jag var livrädd att gå upp i vikt! Utan att reflektera över vad viktökningen bestod av. De gånger jag kraschade (hetsåt) övertalade han mig envist att återgå till “planen” utan att kompensera (dvs svält och extraträning). Och historien har bevisat att kompensationsbeteendet är en ond spiral av svält, ångest och flera krascher.

Steg för steg ökade han matintaget för mig. Hetsätningarna avtog. Styrkan ökade. Efter femton veckor av stöd blev jag friskskriven från SCÄ. Det firade jag med att tatuera mig – ett minne jag alltid bär med mig – en krallig kaktus med Arnoldfrilla – som en påminnelse att jag klarar allt.

kostschema-uppskrivet potatismannen-kaktus-arnold-tattoo

Bakgrunden till valet av kaktus – är att jag är definitionen av en kaktus. Hård och taggig utanpå, mjuk och känslig inuti. Ganska torr och ”tråkig” (min egen humor). Svår att komma in på livet.  Klarar mig på väldigt lite näring. Älskar sol och värme. Och är charmig på mitt sätt. En överlevare.

Att konfronteras med sitt MISSBRUK och att prioritera goda val

Varje gång jag kraschade tog jag tjuren i hornen och erkände. På så sätt blev jag min egen superhjälte. Jag blev min egen ”potatisman”. När jag blottade mina tillkortakommanden och konfronterades med min skam kunde jag växa. Men det var för att han aldrig dömde mig. Tvärtom. Jag blev uppmuntrad att fortsätta hålla mig till planen och vi analyserade de bakomliggande faktorerna till kraschen. Ofta hängde de ihop med fusk med maten, överdrivet tränande eller dålig sömn. Dessutom tilläts jag tjata ur mig ångesten när självhatet kom över mig.

potatismannen-min-egen-hjältesaga potatismannen-den-nakna-sanningen

I princip varje morgon de första månaderna fick jag ett meddelande på mobilen, de kunde vara i stil med: “Lycka till idag!”, “Håll dig till planen!”, “Du kommer lyckas idag.”. Jag kan inte med ord beskriva vikten av detta stöd och hjälp jag fått.

Den mentala aspekten kittlades genom min naturliga tävlingsinstinkt och girighet. Jag fick jag ett poängsystem där rätt måltider gav en poäng, de måltider jag åt i lugn och ro (>15 minuter för en måltid) gav ytterligare en poäng. Om jag dessutom bara tränade ett pass per dag fick jag en poäng och lyckades jag vila en dag drog jag in hela fem (5) poäng. Varje poäng motsvarar fem kronor som jag skulle stoppa i en spargris/burk.

REGELBUNDENHETEN är nyckeln för att undvika hunger

Finns säkert en och annan som letar den perfekta lösningen. De som vill veta mina makronutrienter, energiprocent och antalet gram protein, kolhydrater och fett. En viktig poäng är att jag fullständigt förstört min egen möjlighet att reglera hunger, känna mättnad och sluta äta när jag väl börjat. Och tyvärr är det även precis samma sak åt andra hållet. Jag känner inte hunger och drivs av att inte äta. Det är en ”skön” känsla. Jag känner mig duktig (ha i åtanke att jag bantat de senaste åren). Dessutom har vi plockat bort ”kosttillskott” som måltider och används endast i anslutning till träningen.

Ät-regelbundet-ägg Good-old-chicken

En vanlig matdag (utan mått och gram, ni får själva ta kontakt med Dietmästaren om ni vill ha hjälp):
Träningsnutrition, det vill säga näring kring träningen dricker jag numera proteinpulver innan träningen och aminosyror efter. Jag äter fortfarande en banan på var sida om träningspasset också. Frukost består av ägg, hela ägg (inte fjompa med bara äggvita) med havregrynsgröt. Jag är uppvuxen havregrynsgrötsmänniska så det är perfekt (men på helgen får jag äta potatis istället)! Därefter skall jag äta en förmiddagsfrukt innan lunchen – för att det inte skall gå för lång tid mellan måltiderna. Detta är dagens svåraste måltid som jag alltid försöker fuska med. Har fått för mig att det är perfekt att spara in kilokalorierna så jag kan äta groteskt stor sallad till lunchen (men allt-som-oftast ger magont! Det där problemet med tolka mättnadssignalerna). Om jag inte  äter frukten på dagen har däremot börjat tvinga mig att äta en frukt (eller en större mängd bär) på kvällen tillsammans med kvällsmålet. På helgen byter jag gärna frukten mot en stor Cappuccino – på exempelvis Starbucks – då mjölken är ungefär samma kcal-mängd. Jag älskar att äta lunch – kycklingsallad – med valfria grönsaker (och ”fri” mängd – egentligen skall jag dessutom äta några valnötter också – men dom har jag börjat spara och lägga i eftermiddagsmellanmålet istället – det blir så gott och lyxigt). I början bestod min sallad mest av isbergssallad och bladspenat. Numera äter jag tomater, gröna bönor, blomkål, broccoli och kålrot. Eller en påse wokgrönsaker. Energimängden är den dubbla jämfört med salladsbladen. En ökning jag vågade göra på egen hand. Eftermiddagsmålet består av kvarg/cottage cheese (och nötterna som jag överfört från lunchen). Till middag äter jag varannan dag en fetare proteinkälla (fett kött, fet fisk) och varannan en magrare (kyckling, vit fisk), kolhydratskällan får jag välja/variera men håller mig i normalfallet till min favorit, potatisen. Dessutom får jag äta avokado (fett är inte farligt) och återigen så mycket grönsaker jag vill. Det är med glädje, och stolthet, jag kan berätta att jag inte ätit färdigt för dagen riktigt ännu. Jag har nämligen ett kvällsmål också. Kvarg/Cottage Cheese/Cream Cheese (lågfett) tillsammans med ytterligare ägg. 

ät-regelbundet-frukost saffranspotatisomelettpannkaka ät-regelbundet-mellis Cappuccino-non-fat-sugerfree-vanilla-syrup ät-regelbundet-lunch ät-regelbundet-mellanmål-2 ät-regelbundet-middag ät-regelbundet-kvällsmål  

Genom, vad många skulle anse vara en ”tråkig” kost utan variation, kan jag berätta att det finns oerhört många olika kombinationer av smaker, kryddning, konsistenser och tillagningssätt på såväl potatis som kyckling. Att jag blivit något av en konnässör när det gäller att blanda kryddor, aromer/essenser för variation på mitt kvällsmål. Är man dessutom, som jag, löjligt förtjust i cheesecake kan jag säga att det går ypperligt att både göra en frusen som bakad variant på ägg/cottage cheese (Keso)/färskost (cream cheese/Philadelphiaost).

Att TRÄNA sig vältränad

När jag var som djupast fast i träsket hade jag svårt att gå upp för en kortare trapp utan att bli andfådd och ont i benmusklerna. Jag genomled träningspass drivna av PWO:er, koffein, rädsla och ångest. Jag slutade dessutom med kampsporten. Den gjorde alldeles för ont.

potatisman-idrottsman bow-and-arrow

Jag har länge tränat på morgnarna. Tidigare för att hinna gymträningen (som alltid legat mig varmt om hjärtat) innan det var dags för kampsporten på kvällen. Efter kraschen tränade jag på morgnarna eftersom jag skämdes för min klenhet. Efter att ha bytt från Fitness24Seven till SATS har jag blivit med såväl vänner som en träningskompis.

björnbrottarlyftet Oeverste-Bjoernbrottare-humor

Dessa vänner består framförallt av Överste Björnbrottare och dennes Starke Fru. Nästa fas i mitt tillfrisknande var efter ca två månader med bra mat. Jag fick hjälp med ett nytt träningsupplägg signerat Överste BBL. Fler set. Fler reps. Lägre vikt och fokus på korrekta lyft. Många onödiga övningar togs bort och det blev ett krav på minst en vilodag per vecka. Jag fick helt enkelt lämna egot hemma och alla gamla personbästaresultat diskvalificerades – de gäller inte längre. Nu lever jag på “den nya skalan”. Och resultaten har inte låtit vänta på sig. Snart är den nya skalan ikapp den gamla. Jag har gått upp över tio (10) kilogram sedan kroppsvikten var som lägst. Jag är tightare i kroppen nu än för fem (5) kilogram sedan och jag längtar till varje träningspass.

träningsglädje träningsglädje-steg-för-steg-styrkan-återvänder

VILA för livs- och träningsglädje

periodisk-fasta nästan-en-vilodag-per-vecka

I början var den “ordinerade” vilodagen en ångestdag. Eftersom jag är en vanemänniska så har vilodagarna inneburit en dubbel ångest.  Men för varje vecka som gått har vilodagen förändrats från skräck till acceptans. Nu uppskattar jag och njuter av dem. Borta är de idiotiska tankarna om att jag inte får äta de dagar jag inte tränar. En väldigt påtaglig sak med vilan är att mitt centrala nervsystem har fått möjlighet till återhämtning (OBS! “Bro-science” på hög nivå). Men oavsett så har humöret har blivit bättre på köpet – jag går inte längre runt och släpar på en imaginär ryggsäck fylld av bly.

potatismannen-pusskalas-alextyngredanielsson potatismannen-kallewahlstroem

Vikten av att våga vägra VÅGEN

Förutom att jag ordinerades minst en vilodag per vecka uppmuntrades jag å det starkaste att sluta väga mig. Jag klarade tre månader utan vågen. Sen fick jag ett “återfall”.

Ned sex kilo på en vecka, självsvält-style Kvällsvikt

Jag har länge haft vad jag kallar för “snyggvikt”. En vikt där jag kände mig tillräckligt tillfreds med mig själv för att kunna ha mina favoritkläder (som tidigare varit ett stort intresse för mig). Men när jag ställde mig på vågen och vikten inte föll inom “snygghetsviktsramen” fick jag ångest och mådde kasst. Jag kan berätta att det är ett idiotiskt sätt att påbörja sin dag med ångest. Genom att helt sonika förstöra humöret på grund av ett egentligen helt oväsentligt tal.

De enda vikterna som räknas är de på SKIVSTÅNGEN

Återfallet då? Det var inte bara av ondo – det var förknippat med att jag tagit ytterligare steg i rätt riktning mot att tycka om mig själv och trivas i min kropp och vara stolt över min prestation. Jag skulle lyfta vikter i det mytomspunna Björnbrottarlyftet.

Reserverat-för-Björnbrottarlyftet potatismannen-och-träningskompisen

Eliminerar mina hang-ups och FIENDER

Samma sak gäller hela min garderob med dyra kläder. Dietmästaren tjatade på mig – jag borde magasinera de kläder som skulle komma att sitta tight. Även här hade jag en egen uppfattning. Men likaså här fick han rätt. Jag har slutat använda många av dessa plagg – för det var återigen ett dumt sätt att påbörja dagen med att känna sig tjock på grund av att tvinga på mig för  trånga kläder. Jag måste helt enkelt acceptera att jag vuxit.

sprättar-kläderna träningsglädje-vikter

Men i och med mitt klädsnobberi så är de flesta skjortor jag äger måttbeställda. Och eftersom det är av god kvalitet fanns en utläggningsmån i ryggen/midjan. Jag har blivit tämligen skicklig på att använda en trådsprätt kan jag berätta. Så nu sitter skjortorna snyggt igen. Men utan att vara obehagligt tighta.

Tidigare främlingar, nu VÄNNER och hjältar

På bara ett halvår är min fysiska kapacitet på god väg tillbaka mot de jag hade 2012 – innan jag blev sjuk. Spegelbilden är dessutom positiv – mer vältränad och oftast med ett leende.

Pengarna som poängen har genererat passade perfekt nu när jag behövde möblera upp/om lägenheten nyligen. Men egentligen skall de gå till en resa där jag kan gå i badkläder – eftersom jag numera är hyfsat bekväm i min nya kropp.

Den ene är entreprenör, personlig tränare, kock och gymägare. Nu min hjälte och vän. Den andre är, precis som jag, en matälskande träningsnörd vars ironiska humor och hjärtliga gliringar tvingar mig att jobba med min självkänsla. Varje dag.

Jag-och-Dietmästaren potatismannen-och-Överste-Björnbrottare

 

Jag vill faktiskt inte på något sätt ha denna resa ogjord. Jag har vuxit som människa, fått många nya vänner och ställts inför många svåra och livsavgörande val. Dessutom har vågat ta steg jag inte trodde jag någonsin skulle kunna göra. Exempelvis något så larvigt som att jag vågat tatuera mig.

Tips till dig som vill bli frisk:

  1. Våga berätta för folk, de dömer dig inte de kommer hjälpa dig
  2. Slå hål på dina ångestbubblor (sluta väg dig, gör dig av med kläder som får dig att känna dig tjock, ät inte de maträtter som ger dig ångest eller triggar ditt beteende)
  3. Ät regelbundet, ät ofta, ät långsamt och ät det du tycker om
  4. Ta gärna hjälp av någon som VET hur mycket du borde äta, utan Dietmästaren hade jag fortfarande famlat i mörkret, kanske t o m svält mig själv till döds
  5. Lär dig ta emot kärlek och jobba med att älska dig själv, du duger precis så som du är
  6. ”What if” är en begränsare, ”what is” är betydligt bättre
  7. Ångest, det är övergående, våga undvika/acceptera den och försök hitta tillbaka till glädjen
  8. Var nyfiken och våga uppleva saker, något jag lärt mig genom livet är att jag sällan ångrat de jag vågat testa, men jag har alltid ångrat de gånger då jag inte testat (”det är lätt att vara efterklok”)
  9. Omge dig av personer som inspirerar dig och är mer ”framgångsrika” på områden du vill bli bättre, dom kommer lyfta dig – inte sänka dig – jag lovar
  10. Ge tillbaka, var stolt och umgås med så mycket fina människor du bara kan, det finns ingen återvändo
  11. Var modig, ”ingen kommer ihåg en fegis”
  12. Och sen vill jag avsluta med Aristoteles bevingade ord, som jag ärvt av en av mina bästa vänner och största inspirationskällor: ”We are what we repeatedly do. Excellence then is not an act but a habit.” 

Det finns många fler jag vill tacka, krama och berätta hur mycket dom betyder för mig. Ni som lyft upp mig när jag varit nedslagen. Ni få utvalda som burit min hemlighet tillsammans med mig och aldrig svikt det förtroende jag gett er. Framförallt måste jag tacka brorsan. Obeskrivligt vad du är värdefull. Och till min familj/släkt som jag inte berättat detta för, förlåt mig, men jag kunde bara inte vara öppen inför er. Jag skämdes för mycket och ville inte att ni skulle oroa er!

En POTATISMAN blir till

Fanns det inte ett TV-program för många år sedan som hette ”Du blir vad du äter”? Det passar nog ganska bra in på mig. Senast i söndags när jag var hemma hos morsan kom syrran och min fantastiska systerson Hugo över också. Han kröp upp i min famn efter att ha varit lite blyg (vi har inte setts sen i julas) han gjorde en stor inandning och riktigt luktade på mig. Så utbrast han: ”Du luktar potatis” (inte helt orimligt eftersom jag hade stekt potatis till frukosten några timmar tidigare).

En vän till mig, Jesus, gjorde logotypen för Potatismannen (”kolhydratsladdad och energigivande”) – som blev min egen motsvarighet på superhjälte. Sedan fann jag en leksaksmakare i de amerikanska förenta staterna som tände till på projektet power-potato. På den vägen är det.

potatismannen-svartvit potatismannen-rygg

14 potatismän