Oh nej, fast igen

Detta började som ett svar på en kommentar på ett inlägg jag gjorde om att lyckas styra upp ett skenande tåg gällande mitt ätmönster. Men jag insåg ganska fort att jag borde göra ett blogginlägg av det istället.

OBS! Jag vet att jag är sjuk. Och jag kan inte förstå varför jag lämnar ut mig själv såhär. Men någonstans blir jakten på överlevnad viktigare.

Det började med en deff

Jag började resan vid ca 70-72 kg september 2018 (minns inte riktigt). Insåg när jag nått 58 kg att livet var piss (det gjorde ont i benen att gå upp till sovrummet), glädjelöst och att jag var en värdelös människa (partner, pappa, kollega) . Jag behövde börja äta igen.

Jag får dock säga att det är först i efterhand insett hur värdelös jag och mitt liv. Uppvaknandet var nog när jag precis tagit min examen. Vi åkte på semester (Playitas – ett hotell med enorm träningsanläggning på Fuertaventura). Det enda jag gjorde var att sova och äta (buffé) de fyra första dagarna. Och i princip hade det finaste jag har hotat att lämna mig om jag inte styrde upp mitt hemska humör.

Hetsätningarna höll mig uppe

Jag levde på ca 1200-1500 kcal/dygn + någon större (6000) eller några mindre (3000) hetsätningskvällar/-nätter per vecka. Vilket gjorde att ag landade på <2000 kcal/v. Vilket blev ett underskott, men ändå inte reell svält.

Motionsmässigt gick jag 5 km om dagen samt antingen 5 km jogging eller 10 km promenerande och ett gympass. Rullade varannan dag (gym/jogging). Dessutom ca 1-2h på motionscykeln varje dag samtidigt som jag pluggade.

Lite sömn, ”jaktbeteendet”

Kunde sova typ 4-6h/natt (brukade gå upp vid 04 för att antingen sitta på motionscykeln (eller promenera till gymmet). Beteendet kunde jag försvara med att jag pluggade 150-200%, jobbade 60% och hade en bebis (inte underskottet, men de få sömntimmarna).

Periodisk fasta

Så kommer vi till den periodiska fastan som många rekommenderar. Och jag håller med – ett praktiskt sätt att hålla kcal-intaget. Om du känner mättnad. Särskilt för en person som lärt sig att trycka undan hungern. Brukar säga till frugan att jag inte känner hunger längre. Men när jag väl börjat äta hinner jag inte känna mättnad förrän jag i princip ligger på golvet och inte kan röra mig. Jag kan utan problem sänka 2-3 kg föda (tänk ett helt vitkålshuvud).

Jag blev extremt duktig på att hålla mig från att äta. Jag kunde äta första måltiden någon gång kring 12-14 på dagen. Och då ca 3-5 äggvitor och en proteinpudding. Jag höll energin igång och hungern borta genom koffein i mängder. Det kunde vara så extremt att om jag åt en äggvita för mycket fick jag ångest och gick då många gånger en omväg hem för att bränna den.

Jag började äta igen – och kroppen älskade det

När jag började äta igen (april 2019) sög kroppen i sig näring som en svamp – jag åt ca 3600 kcal/dygn och allt mest fyllde upp humöret och musklerna. Vid 64-65 kg (juni 2019) började jag trivas i mig själv (pigg, stark och snygg).

Förändrade mitt ätbeteende

Men problemet är att ätbeteendet sitter kvar. Efter att ha levt på underskott i ca 8 månader med väldigt strikt kost så blev glass, ostmackor (MED SMÖR), fetare mat etc. rena himmelriket.

Jag har försökt fram och tillbaka med att hitta nyckeln till att stoppa upp mitt beteende men har ännu inte lyckats. Och jag tror rädslan att behöva börja ”deffa” (SVÄLTA) igen för att komma tillbaka till de 64 kilona gör att jag slår bakut.

Exempelvis har jag försökt lägga mig på ca 1600-2000 kcal vissa dagar. Men det slutar med att jag står och käkar mackor mitt i natten. Jag har normalare dagar stabiliserat mig på typ 2400-2600 kcal/dygn – men fortfarande så har jag cravings från h-vtet och kan inte stoppa när det väl bränner till.

Fortfarande vaknar jag någon timme efter att jag somnat och går ned till köket för att äta, det händer ca 4-6 nätter/v. Samtidigt som mitt intresse för mat är stort (gillar att gå på lite finare restauranger, testa nya maträtter m.m.)

Hjärnspökena är värst

Positivt är att jag är piggare. Att jag orkar leka och ta hand om min ett-och-ett-halvt-åring utan problem nu. Jag kan sova 8-10 timmar utan problem (förutom då när jag går upp och käkar). Däremot är hjärnspökena kvar. Jag känner mig fortfarande fet som en heffarklump. Jag kan fortfarande inte sluta räkna kcal och lägger alldeles för mycket tid på att försöka hitta nycklar för att äta ”mindre”.

Igår startade jag Facebooktråden (jag nämnde ovan). Samtidigt som jag började dagen med att jag käkade frukost, lunch, mellis, midddag och ett kvällsmål (som inte kraschade igenom). Visserligen var jag upp i natt igen -men jag åt bara två smörgåsrån med smör och några coctailtomater. Sköljde ned den med en rejäl proteinshake och typ 1 liter vatten.

Jag skäms

Det enda detta mynnar ut i är att jag skäms. Skäms för att jag hamnade i detta beteende. Skäms inför de jag älskar att jag betett mig som en sopa och skäms för att jag inte kan ta tag i mig själv.

Jag var inte fet innan jag började. Jag är inte fet nu. Kanske något överviktig. Däremot är jag rädd att jag inte kan komma ur detta beteende och att det skenar tills jag väger 150 kg. Har gått från 58-isch till bortåt 75 kilo sedan april.

Jag ”mådde” som bäst vid 64. Och med det menar jag kunde se i spegeln utan självförakt.

Dessutom har jag lyckats bli betydligt klenare (tappat typ 20-40 kg i alla baslyft). Men detta är påväg tillbaka och jag skyndar långsamt.